Tider av oro

Hej!

Här är det tuffa dagar och dagar av oro då vår lille prins varit så dålig, så dålig och fortfarande inte är helt återställd!

I torsdags i förra veckan var första gången vi var inne med lille fine Alfred på barnakuten, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han hade varit förkyld och snuvig i drygt två veckor men då det även satt sig på respirationen och han hade svårt med andningen var det inget att vänta på. Han kämpade med att andas och då små spädbarn bara kan andas genom näsan så är det inte så mycket luften har att passera genom när näsan är full av segt snor och luftrören rosslar av slem. Vi blev hemskickade igen från akuten med diagnosen kraftig förkylning och att de konstaterat att det inte var lunginflammation och att det inte tydde på RS.

Han blev dock inte bättre och i lördagskväll (precis en månad gammal) åkte jag in med honom igen då hans allmäntillstånd blivit sämre. Han hade så jobbigt när vi kom in så att hans ögon till och med gick i kors när han kämpade för att andas, han hade kraftiga indragningar vid andning och väste istället för att skrika. Lill-vännen! Han hade även svårt att få i sig mat och bortprioriterade att lägga energi på matintag då andningen var viktigast i detta läge. En läkare och tre sköterskor tog emot oss. Han fick inhalera adrenalin och syrgas, de undersökte honom och konstaterade virus och med hösta sannolikhet RS-virus vilket det senare visade sig vara en korrekt diagnos.



Vi blev inlagda på barnmedicin och isolerade på avdelningen. Han fick behandling varje timme dygnet runt och fick inhalera adrenalin/syrgas (öppnar upp) och koksalt/syrgas (löser upp slemmet) varannan gång. Han var uppkopplad så att vi kunde följa syresättningen i blodet och pulsen. Med jämna mellanrum fick han hjälp med extra syrgas då han inte klarade att syresätta sig själv tillräckligt. Efter att den värsta akutfasen var över blev han de första dagarna sämre och kunde inte göra sig av med koldioxiden i lungorna på ett tillfredsställande sätt. Blöjorna vägdes före och efter användning och han vägdes före och efter amning för att se hur mycket han fick i sig vid amning. Efter någon dag orkade han inte amma tillräckligt och fick sond via näsan och utpumpad mjölk den vägen för att spara energi. Han fick alvedon dygnet runt då han låg högt i puls och förmodligen hade ont utan smärtlindring. Han blev från och med tisdag eftermiddag gradvis bättre och i torsdags kväll fick vi komma hem. Han var inte frisk men vi hoppades på att han skulle klara att för egen maskin reda ut detta. MEN när jag nu skriver är vi nyligen hemkomna från akuten igen då han varit sämre idag. Han blev undersökt på nytt och fick hjälp med adrenalininhalationer åter igen.

Puh, vilket pärs för mammahjärtat! Ett spädbarns liv ska i min värld bestå i att större delen av tiden ligga vid en tutte, amma, rapa, prutta, sova vara nära och få känna värme och kärlek. De ska inte behöva känna smärta, stress och kämpa. Det är så jobbigt att inte kunna förklara och få dem att förstå att det är för deras eget bästa som det sticks i tår och fingrar och att man på olika sätt "bökar med dem" vid behandling.
När jag väl var på sjukhuset kändes det trots allt ganska ok då jag fick delta i behandlingen, jag såg att han fick god vård etc. Men när jag tog två steg utanför sjukhusdörrarna i torsdags efter att ha suttit instängd på ett sjukhusrum i fem dagar och vakat över honom, DÅ först kom tröttheten. Den nockade mig totalt. Och när jag sedan kom hem, då kom känslorna. Det var först då när jag träffade Jonas (maken) och Stina (dottern) som jag släppte kontrollen och mitt fokus på att kämpa och kriga för att Alfred skulle bli bättre. Det var då jag istället kom på vad vi gått igenom, hur jobbigt Alfred haft det och fortfarande har även om vi fått bryta isoleringen och komma hem.

När jag nu skriver har vi varit hemma några timmar efter att ännu en gång varit inne på barnakuten med honom då han blivit sämre under dagen. Han fick hjälp genom ytterligare adrenalininhalering och är nu piggare igen tack och lov. Nu hoppas vi på en lugn natt och därefter ett stadigt tillfrisknande....! Håll tummarna för vår lille prins!

Ha det gott och ta hand om varandra!


Kram

//ANKAN